Monica Wickbom - Experi kropp & själ

Bara vara dag - Kreativ paus
Att släppa vardagen en liten stund och öppna sinnena för de kreativa och färgglada intrycken.

Att låta känslan och färgerna ta över en stund.
Att låta hjärnan släppa alla tankar 😅
Bara vara i stunden och följa kreativiteten.

Det är verkligen Mindfulness att förlora sig i färgernas och formernas värld en stund. En vilsam återhämtning för själen.

Att ta en kreativ paus helt utan krav och prestation och följa med på en resa.

Låta färgerna hitta dig och skapa Mandalans geometriska former och mönster ifrån ditt inre.

Du blir guidad i hur du kan göra och målar sen utifrån dig själv.
Allt material du behöver ingår. Inga förkunskaper behövs.

Nästa tillfälle blir 6 september.

Jag är så glad och tacksam över att få dela olika events för välmående och hälsa. Det här är ett sånt tillfälle.

Målningen har gett mig så mycket. Både sinnesro och hjälp med smärtlindring, att bearbeta händelser och att skifta fokus.

Det är så roligt att få dela den här dagen med dig.
Så mycket glädje i kreativiteten, bara vara i färg och form.

Det är en avstressande dag med mindfulness och medveten närvaro med hjälp av färg, form och kreativitet.

Det finns inga rätt eller fel, ingen prestation. Bara låt färgen forma stunden 🎨

Du hittar mer information och kan anmäla dig via länken i profilen

Varmt välkommen 🫶

PS. Dela gärna eller tagga nån som du vill dela den här dagen dig.

Obs! Antalet platser är begränsat så vänta inte för länge med att anmäla dig.

Ser fram emot en härlig dag tillsammans

Läs mer och anmäl dig via länken i kommentarer

En hjälpande hand, 2 minuter töj och massage. Sen går de och vinner tävlingen.

Jag spelade en golftävling förra veckan 🏌️‍♀️⛳️ tillsammans med en kompis och en av de som vi parades ihop med hade axelbesvär och smärta redan från start.

Det vet vi alla att det inte är kul att ha ont och särskilt inte när man vill prestera och vara kompisen till hjälp.

Det gjorde ont i hela mig varje gång hon slog så efter några hål frågade jag om jag fick försöka hjälpa henne.

Efter 2 minuter med lite töjningar och massage 🙌 sa hon att det redan kändes det lite bättre, lite mindre smärta och hon började kunna slå bättre slag. Till och med så pass att hon kunde bidra till att deras par sen vann hela tävlingen 🥇

Det är inte första gången jag behandlat lite akut på golfbanan och det är fint att kunna vara till hjälp.

Jag och min kompis spelade okej, långt från prispallen men hamnade ändå på övre halvan av startlistan och vi hade så kul när vi fick spela med vinnarparet.

Lugnande vs. Lätt stressande.

Ibland är inte svårare än så. Att vända ryggen till och titta åt ett annat håll för att släppa på intryck och det som skapar en inre stress för att hitta lugn, ro och återhämtning.

Så just nu väljer jag att öppna den förtejpade dörren, sätta mig och titta åt ett annat håll. Njuta av utsikten och läsa en bok.

Önskar dig en härlig helg 💛

Skillnaden i rörlighet på bara en vecka.

Centimetrar och grader kan vara svårt att se men det gör stor skillnad i rörlighet, minskad belastning och begränsning.

Känslan är mycket större än vad bilderna kan visa. Att kunna använda kroppen på ett friare sätt utan att det tar emot och utan att kompensera. Att slippa använda hela skuldergördeln för att lyfta armen. Att kunna aktivera musklerna mera rätt.

Kommer på mig själv med att jag hela tiden drar upp axeln mot nacken, en ofrivillig rörelse som kroppen lagt sig till med för att lyfta och bära axeln när den inte kunde röra sig rätt. Kompensationer som kommer sig av att man inte rör sig på rätt sätt. I det här fallet för att det inte gick, men i många fall för att rör vi oss fel, pga. felaktig, dålig, slarvig hållning.

Idag är det ytterligare ett steg på vägen.

Stygnen ska bort. Det ska bli skönt att duscha utan inplastning (och att slippa be om hjälp med tejpningen)
Då - när ”frozen” var som värst kund jag inte ens lyfta armen ut från kroppen. Inte tvätta håret utan hjälp, svårt att klä på mig och mycket annat i vardagen som var besvärligt.

Det är så mycket vi tar för givet att det ska fungera. Har man inte upplevt rörelsebegränsning är det svårt att förstå storheten i att kunna stå, gå och röra sig fritt.

Så tacksam för det här ingreppet som nu gör kroppen ännu friare.

Vad är dina upplevelser av att inte kunna göra det du vill, inte kunna röra dig som du vill? Hur har det påverkat dig?

̈lmående

Dagarna efter - vad kan man förvänta sig

Från smärta till hopp med små rörelser och stora känslor.

Vid uppvaknandet fick jag en första känsla för hur stor skillnad ingreppet kommer göra. Att kunna ta ut rörelsen igen där det tidigare tog tvärstopp. Glädjetårarna och tacksamheten över frihetskänslan i kroppen. (naturligtvis påverkan från narkosen också)

Jag var ganska lugn i tankarna innan ingreppet även om obehagskänslorna fanns där, med minnen av tidigare nål/sprut-fobi och gammal sjukhusrädsla från barndomen. Andningen är ett sånt verktyg som gör stor skillnad för att hantera stress och rädsla.

Skräck-scenariot var nog att det inte skulle bli någon förändring till det bättre, att det skulle vara lika jobbigt med smärtan igen som under själva frozen och att inte kunna t ex tvätta håret själv. Även om jag logiskt visste att det inte borde bli så.

Så att nu efter bara några dagar – att inte behöva något smärtstillande, redan kunna röra axeln lite friare än innan, göra övningar och kunna sova utan smärta.
Duscha och klä mig själv utan hjälp. Jag behövde ju lite hjälp med att ”plasta in” axeln förstås. Men bara en sån sak som att kunna knäppa bh:n och borsta håret.
Varit borta på middag och gått långpromenader med svängande/pendlande armrörelse.

Att även om axeln fortfarande är påverkad ändå kunna känna hur den kan slappna av igen. Att den tidigare stela axeln har begränsat även andra delar av kroppen och framkallat skyddsbeteenden, den omedvetna viljan att dra upp axlarna, som den börjar släppa igen.

Det känns så befriande, glädjen och tacksamheten är stor.

Så just nu fortsätter jag med att stärka hållningen och mjuka rörelser utan att provocera.

Återkommer med lite exempel i kommande inlägg.

Kan du känna igen dig i några situationer där du tror att du är avslappnad men kroppen är ändå på helspänn? Berätta gärna hur det var för dig.

Hemma igen.

Operationen gick väldigt bra. Även om det såklart inte är det roligaste jag gjort så har det varit ett viktigt beslut att ta.

Och att vi här dessutom har möjligheten att få göra det.
Ett helt team av sköterskor, narkosläkare och ortopedkirurg som tog hand om mig.

Måste erkänna att jag varit lite fundersam på hur smärtsamt det skulle var efteråt men hittills förvånansvärt hanterbart. Inte i närheten av när frozen var som värst.

Direkt efter uppvaket hade jag också en bättre rörlighet men sen blev det lite stelare igen. Så jag är väldigt positiv till att få tillbaka en bättre rörlighet igen.

Nu börjar det riktiga jobbet, att ta hand om mig, rehabilitera och fortsätta läka på bästa sätt och få tillbaka största möjliga rörlighet i axeln igen.

Smärtlindring några dagar och att börja direkt med mjuka enkla rörelser.

Fortsättning följer ...

Vad har du för erfarenheter av vår svenska vård?

Jag måste säga att det varit blandat bemötande och upplevelser genom åren. De flesta gör nog så gott de kan men den här gången har det varit bland de bästa.

Att förbereda sig inför ett operativt ingrepp handlar inte bara om praktiska detaljer.
Det är i hög grad en inre förberedelse (i alla fall för mig)

Det är mänskligt att tankarna snurrar.
Kommer det hjälpa? Tänk om det blir värre?
Hur kommer rehaben bli? Varför gör jag det, är det nödvändigt?

För mig finns också en gammal inre konflikt med djup sjukhusrädsla ändå stod jag plötsligt inför ett beslut där kirurgi kändes nödvändigt.
Med ödmjukhet inför kroppens behov och acceptans av att annan hjälp behövdes var det ändå ganska enkelt, men viktigt beslut där sjukvårdens insats hjälper min läkning vidare.

Inför operationen försöker jag förbereda nervsystemet, landa i kroppen snarare än i alla tänk-om-tankar. Bl a. med små saker som lugn näsandning, påminnelser om att jag är i trygga händer, att repetera: “Det ger kroppen bättre förutsättningar att läka.”

Att möta och hantera de rädslor som finns är viktigt.
Inte för att försöka bli av med dem, utan tillåta dem och möta dem. Påminna om varför jag tagit beslutet, att det är viktigt för mig. Att obehaget och smärtan är övergående.
När nervsystemet får känna trygghet så minskar stressen, smärtupplevelsen efteråt blir ofta lättare att hantera och återhämtningen får bättre start.
Här är det också hjälpsamt med metoder som EFT (knacka) och Havening (stryka) för att lugna nervsystemet

När sen mitt bokade besöket hos fysion plötsligt blir inställt hade det kunnat skapa både rädsla och obehag, funderingar över obesvarade frågor, hur gör jag nu med rehabiliteringen osv. Men eftersom jag har det jobb jag har så får jag lite gratis kan man säga, även om jag gärna hade tagit del av den informationen

Att tänka igenom närmsta vardagen efter skapar också trygghet med frågor som
Hur hanterar jag smärtan? Vad behövs de första dagarna?
Vem kan hjälpa mig om det behövs?

Jag behöver ju boka in en ny fysio t ex.

Förberedelser är självomsorg - Det underlättar återhämtning och läkning

Mina förberedelser handlar om att planera för det som är möjligt och att möta kroppen och känslornas behov med tillit, även när svaren inte är självklara

Vilka tankar och förberedelser har du inför liknande situationer?
Vem och vad tar du hjälp av?

Att våga släppa kontrollen – och välja operation
Ibland är det svårt att veta - vad som ÄR vad och vad som PÅVERKAR vad.

Under en längre tid, flera år, har jag gått hos olika fysioterapeuter, först för ”frozen” sen efter axelbrottet för att bygga upp rörlighet och styrka igen. Jag har också gjort egen rörelseträning och gått på olika uppmjukande behandlingar.

Hamnade hos en läkare som bestämt sa att det inte var ”frozen”, trots att flera fysioterapeuter och ultraljudsundersökning visade på det, men efter MR och fortskridande stelning visade det sig att det var så det var. Fick sedan ett olyckligt fall på det med en fraktur vid axeln, ”collum chirurgicum”, som tog sin tid att läka och återhämta sig ifrån, så är det såklart svårt att veta vad som är vad – vilken del av den ”anatomiska maskinen” som inte fungerade. Var det ledkapseln efter den tidigare ”frozen” eller sviter efter frakturen.

Men nu efter tilltagande besvär och med hjälp av en remiss till en ortopedspecialist, undersökning av rörlighet, tillfällig hjälp av kortisonspruta och röntgen kunde vi reda ut att det var adhesionen (sammanväxningen) i ledkapseln.

Så nu till frågan – vad kunde en eventuell operation hjälpa?

På plus-sidan fanns
Ökad rörlighet
Många friska år
Kunna fortsätta mitt arbete
Kunna göra mina fritidsaktiviteter
Minskad smärta och irritation
Minskad risk för ny inflammation
Mindre risk för andra belastningar och följdskador

På min egen minus-sida fanns det operativa ingreppet
Min obehagliga känsla inför att ”bryta upp” adhesionen
Smärtan efter ingreppet (om än kortvarig några dagar)
och intensiv rehab (igen)

Så nu står jag här. Beslutet är taget. Jag släpper kontrollen och tar hjälpen att få tillbaka rörligheten i axeln igen.

Nästa steg blir ett förberedande besök hos en ny fysio och sen mentalt förbereda mig för ingreppet och återhämtning på bästa sätt.

Har du gamla skador som påverkar dig?
Har du tagit beslut om något operativt ingrepp?
Vad har du fått för hjälp och hur har du hanterat dina tankar och känslor runt det?

*****

I nästa inlägg ska jag berätta vad besöket hos fysion gav och hur jag förbereder mig mentalt.

Följ rehab-resan
Gilla & Dela gärna