Frisörcompaniet

I dessa tider är det extra viktigt att vi är rädda om varandra ❤️

Vi vill att du som kund ska känna dig trygg med att komma till oss. Känner vi oss minsta förkylda kommer vi att stanna hemma och hoppas att du gör det samma. Har du varit på någon resa ber vi dig avvakta i minst två veckor innan du kommer till oss för en behandling ✂️

Har ni frågor, vill boka eller omboka din tid ring oss på 0455-81840

Tack för din förståelse ❤️

Denna veckan har vi lediga tider ✂️ Ring oss på 0455-81840 eller skicka ett meddelande här på Facebook för att boka tid. Välkommen! 🤗🌸

På måndag den 19:e Augusti är jag på plats igen på salongen efter min föräldraledighet! Det går bra att skicka ett meddelande här eller ringa till salongen för att boka tid 0455-81840. Hoppas att vi ses!
Mvh Jenni 🤗✂️

Det är med stor sorg vi måste meddela att vår älskade kollega och vän Susanne har lämnat oss efter en kort tids sjukdom.

Din förmåga att hitta lösningar på allt, dina ärliga svar, din kreativitet, nyfikenhet och busighet samt ditt varma hjärta är redan så otroligt saknat ❤️ Du finns alltid med oss /Helén och Jenni

Vi hälsar Bebas välkommen till oss! Hon kommer att vara här Måndagen den 30/10 samt torsdagen 2/11. Därefter på Måndagar. Välkommen att ringa eller kom in och boka tid. OBS!! Glöm inte att köpa din rosarutor kalender! 150kr och hela summan går till Cancerfonden 💕 Varmt välkommen till oss på Frisörcompaniet! 🍁🍂

Läs Mias story 🌸

Hej, Marie heter jag men alla kallar mig för Mia. Jag bor tillsammans med min underbara man Jonas och mina älskade barn. Det är ett privilegium att få ha en underbar familj när man blir sjuk. Utan familjen hade jag inte orkat kämpa vidare som jag har gjort. Jag är oerhört tacksam över att både mina föräldrar och syskon också har funnits vid min sida under min sjukdomstid.
Mitt stora intresse är jakt och motion. Sedan jag kunde börja använda min kropp har jag tränat regelbundet och älskar att komma ut på mina joggingrundor. Min historia är lång men jag ska försöka korta ner den.

2008 fick jag en egendomlig blödning i huden, det såg ut som gigantiska blodbristningar. De kom lite var stans på kroppen och till en början trodde jag det berodde på att jag gjort mig illa när jag spelade fotboll med barnen. När det aldrig tycktes försvinna tog jag mig till läkaren och efter många undersökningar och månader av osäkerhet konstaterades det 2009, att jag fått något som heter kronisk myeloisk leukemi. Jag påbörjade behandling för detta och det gick lite upp och ner under några år. 2012 blev jag så pass dålig att jag blev sittande i rullstol. Då var min kropp så pass slutkörd att jag orkade och kunde inte på grund av smärta i kroppen stå på mina ben längre.

I början på 2013 provade vi en ny sorts cellgift igen (vilken i ordningen vet jag inte) och denna gången tycktes det bita, till min stora glädje. Jag blev piggare och i maj månad tog jag mina första steg utan stöttning. Jag vet att jag var så lycklig över att kunna gå och knäppa med fingrarna samtidigt, något jag inte kunnat göra sedan 2008. Jag tränade som besatt och innan året var slt kunde jag till och med springa. Detta är något jag fortsatt med och enligt min läkare är det min räddning. Jag älskar att känna hur kroppen svarar på mina rörelser.

När jag blev sjuk var jag mitt uppe i studier och höll på att läsa till sjuksköterska men tvingades att ta studieuppehåll för orken räckte inte till. Men 2014 tyckte jag att jag var så pass pigg och till och med utan behandling så jag tog upp mina studier igen. För jag var ju frisk, trodde jag. Sommaren 2014 började jag bli dålig igen, kände att det var något som inte stod rätt till och tog kontakt med min läkare i Kalmar. Nya prover togs och mycket riktigt det hade kommit tillbaka. Det var bara att påbörja en ny dust med behandling och allt vad det innebär. Men denna gången var jag mycket bättre rustad fysiskt för att klara av den tuffa behandlingen och klarade att fortsätta plugga samtidigt. Jag hade förmånen att få prova en ny sorts behandling under våren/hösten 2016 och detta gjorde underverk.

I januari 2017 tog jag min examen som sjuksköterska och fick världens bästa jobb på infektion, avdelning 61 i Karlskrona. Jag går på underhållsbehandling hela tiden men enligt min läkare kan jag numera leva ett normalt liv. Risken för att återinsjukna finns hela tiden men i nuläget håller den sig stabil och jag känner på mig att det kommer att vara så. Jag har stor tilltro till framtiden och ser ljust på den. Att få vara med i kalendern ser jag som ett sätt att få ge tillbaka. Utan forskningen hade jag inte fått så många chanser som jag fått och kanske inte levt idag. Det behövs mer pengar till cancerforskningen så fler kan överleva och få chansen till ett normalt liv igen.

Citatet jag valt till min sida i kalendern blir: Du måste kämpa dig igenom de dåliga dagarna för att förtjäna de bästa dagarna i ditt liv.

Läs "Rutan" Maries berättelse 🌸

Hej, jag heter Marie och är 55 år. Jag bor med min man Thomas i
ett precis nybyggt hus i Bastasjö. Vi har fyra döttrar/bonusdöttrar
som är alla utflugna. Jag jobbar som administratör på Törnströmska gymnasieskola där jag trivs kanonbra.

Allt började år 2013 strax innan jul då jag skulle på en vanlig
mammografi. Jag tyckte nog att det spände lite extra i mitt vänstra
bröst men tänkte att äsch, det var nog som det skulle. Julen gick och jag tänkte inte mer på att det spände i bröstet, men den 9/1 fick jag hem ett brev som förändrade allt. De ville att jag skulle ta nya bilder. Javisst, jag åkte in själv bara för att ta några bilder. Trodde jag.

I en hel timma var jag på röntgen och tog bilder, ultraljud, nya fler bilder och nytt ultraljud. Jag gjorde även en biopsi på vänster bröst. Det var ingen empatisk röntgenläkare jag fick träffa. Då tänkte jag: ”Nu är det slut, livet”. Jag bröt ihop och bara grät.
Jag ringde Thomas och berättade att vi skulle till Bröstmottagningen för att de hade hittat en knöl som var 7 mm. Nu kom det värsta av allt - jag skulle ringa till mina döttrar. Hur skulle jag fixa detta på telefon när tre av fyra bodde på annan ort? Puh, så jobbigt det var. Vi grät alla floder. Syster med familj, mamma, pappa. Ja, alla jag skulle prata med. Jag var i ett vakuum.

Sedan fick vi träffa läkaren Monica Sjövall på Bröstmottagningen. Här skulle vi få svar på proverna som visade vilken sorts cancer det var. Det var den snabbväxande och aggressiva sortens cancer.
Det blev hela behandlingen med operation 27/1, cellgifter x 6,
strålning i Växjö samt 17 behandlingar av Herceptin.
Jag fick ta bort en tårtbit av mitt vänstra bröst och fyra lymfkörtlar, ingen spridning. Sedan var det dags för cellgifterna. Där stöttade mina döttrar, min syster och min man Thomas mig. Min underbara familj fanns där för mig hela tiden. Min äldsta dotter Emma följde bl.a. med mig och provade ut peruker, där blev det både skratt och gråt. Det är så många känslor som finns inom en, ibland trodde jag att jag skulle dö och aldrig mera få vara med mina nära och kära vilket var så jävla tungt de dagarna. Någon som fanns hos mig hela tiden från dag ett var Donna, vår lilla hund. Hon låg hos mig hela tiden . Håret föll och mina bandanas/scarves åkte på. Det där med peruk var aldrig min grej.

Allting rullade på med strålning hela sommaren, Herceptinsprutor och tabletten Tamoxifen i fem år. Jag ville bara få tillbaka mitt ”vanliga” liv igen. Sakta men säkert har jag fått tillbaka mitt liv igen, förutom biverkningarna men det kan jag ta ibland ☺.
Man blir inte densamma igen, det blir att ta vara på sina nära och kära.

Mitt citat är: ”Njut varje minut”.

Ännu en gripande berättelse från en "Ruta" ❤️
Här är Liinas 🌸

Min resa med cancer: Jag heter Liina Andersson, är 51 år gammal. Jag bor med min familj utanför Karlskrona i en villa på vackra Värmekullen. Det är värdens finaste ställe, omringad av skogen och nära vackra Lindwalla sjön.

Kalla fakta:
hösten 2002 förstadie cancer i hö bröst. Maskeotomi + bröstrekonstruktion (Expander implantat). Antihormonell behandling med Tamoxifen i 5 år.
Hösten 2009 utceklat cancertumör i vänster bröst. Maskeotomi, cellgifter, antihormonbehandling med Arimidex i 5 år
2011 opererade bort äggstockar och äggledare för förebyggande syfte (p.g.av hormonkänslig bröstcancer)
2015 höst rupturerat bröstimplantat och silikonläckage i vävnader runt omkring. Operation där rupturerat bröstprotes avlägsnades.
2016 ny op där jag fick ett nytt bröstimplantat i hö bröst.

Jag drabbades av bröstcancer hösten 2002, vid 37-års ålder, nyinflyttad till mitt nya hemland och hem i Sverige. Vår familj: jag, min man Kjell och mina 2 söner hade bestämt oss att flytta från mitt hemland Estland och starta ett nytt liv i min makes hemland, Sverige. Vi bosatte oss i Kjells föräldrahem i Krokebro som stod tomt och började med renoveringen. Jag fick mitt första jobb, sommarvikariat i Torsås hemtjänst, på hösten började jag på Littorina folkhögskola, min äldsta son började i 6 klass i Vedebyskolan och vår yngsta son i dagiset i Kättilsmåla. Min man hade redan tidigare börjat med skogsarbete i sina hemtrakter.

Allt var så hoppfullt, nytt och spännande- ett okänt liv framför oss med många nya utmaningar och möjligheter. Mitt mål var att så snabbt som möjligt lära sig Svenska språket och kunna prata flytande för att kunna så fort som möjligt komma in i samhället. Att skaffa nya vänner och nya kontakter var oerhört betydelsefullt för mig, samt för mina barn. De var viktigt att hitta nya kompisar!

Vi lämnade vårt liv i Estland. Min man var tvungen att lämna Estland innan och jobbade i Sverige från hösten 2001. På sommaren 2002 avslutade jag mitt jobb i Estland, avslutade vårt företag, ordnade upp allt omkring det, hyrde ut lägenheten, packade upp grejer och ordnade upp många saker innan flytt. Svåraste för mig var att lämna min mamma som bodde hos oss. Jag tog hand om henne och omvårdade henne vid hennes sjukdom. Med tungt hjärta lämnade jag henne och mitt hemland och ordnade en god vän som kunde ta hand om min sjuka mamma. Et år innan, 2000 fick min pappa cancerbesked och jag vårdade honom i slutet i hans liv i Estland. Han dog 2001.

Mitt i allt detta virrvarr hade jag nog inte riktigt tid att tänka på mig själv och känna efter. Jag hade ju ett tag sen känt att det är någonting i kroppen som stod inte rätt till. Men jag hade inte tid att tänka på det, allt annat omkring skulle ju ordnas först. Jag hade känt en knöl i mitt hö bröst ett tag sen, men försökte ignorera det och tänkte att det var väl inget allvarligt. Men känslan att någonting inte står rätt till försvann ju inte och inte knölen heller, den påmindes för mig ständigt och jag kände den tydligt under bh kanten. Till sist med min makes uppmuntran tog jag mig till vårdcentralen och skickades till mammografin. Därefter kom domen - bröstcancer. Denna stund var ordet cancer likhetstecken med döden för mig. Det visste jag ju inte då att man kan leva med cancer många år, man kan bli frisk, man kan leva ett innehållsrikt och meningsfullt liv ändå! Att man kan få en bröstimplantat inopererad som kan se ut nästan likadant som mina egna bröst och känna mig ganska kvinnlig ändå!

Efter min första chock om cancerbesked bestämde jag mig ganska snabbt att resa mig upp så fort som möjligt och fortsätta livet nästan som inget hade hänt. En allvarlig sjukdom- JA - men man ska kämpa vidare och leva livet! Ingen ska tycka synd om mig! Man får ju inga ursäkter för det- Livet måste ju levas, barnen måste tas hand om, huset måste renoveras, jag måste lära mig svenska språket, skaffa en utbildning, ha ett jobb föra att kunna försörja sig och familjen och betala räkningar.

Jag bestämde mig att vara stark och kämpa vidare. Jag pratade inte så mycket om cancer, bara mina allra närmaste visste att jag hade drabbats av detta sjukdomen. Barnen var ju ganska små då och jag bestämde mig att inte bekymra de och prata omkring min sjukdom. Min mamma var själv ganska dålig och sjuk då, så att jag bestämde att inte bekymra min mamma med det och hon fick aldrig veta att jag hade drabbas av cancer. (Mamma dog 2004).

Efter 5 års tablettbehandling och årliga mammografikontroller blev jag friskförklarad! Jag trodde och hoppades naturligtvis att detta hemska som hände mig kommer aldrig att upprepas och jag kan leva ett friskt liv utan cancer i fortsättningen. MEN- så var inte fallet!

Sensommaren 2009 började jag känna något fel i min kropp. Jag var trött och kände värk lite överallt i kroppen. Jag upptäckte en knöl i mitt vänstra bröst. Då visste jag direkt vad det handlade om. Även om jag inrest inne visste om det, ville jag tänka bara positiva tankar att detta inte är något allvarligt! Men det gick inte! Jag var rädd, rädd att höra svaret CANCER igen! Men trots mina positiva tankar fick jag ett negativt besked. Denna gång var cancer en utvecklad tumör. Det blir inga snälla behandlingsformer denna gång, sa doktorn! Jag fick gå igenom en tuff cellgiftsbehandling och tog antihormontabletter igen på 5 år!

Men… Jag har klarat mig och är frisk igen och lever med mina nya bröst ett bra och innehållsrikt liv. Jag har hittat min plats i mitt nya hemland, jag har ett bra arbetsställe med trevliga arbetskamrater jag älskar mitt hem mitt i skogen jag har skaffat massa nya kontakter och goa vänner!

Jag är en kvinna som vill göra saker i mitt liv med fullhjärtat och ge maximum av mig. Mitt mål är att alltid prestera bra. Baksidan av det har varit att det har gett mig många gånger prestationsångest. Ibland tar jag för mycket på mig, har svårt att sätta gränser och säga nej. Jag blir inspirerad av människor som kan mycket och hinner göra mycket, samt kan dela med sig. Jag vill prova på och lära nytt, ta på mig nya spännande utmaningar! Ibland går inte livet som man har tänkt sig och man möts av bakslag, men jag vill kämpa trots motvind, överstiga hinder och göra de till utmaningar i mitt liv.

Men jag är ingen SUPERKVINNA, tvärtom jag behöver människor runt omkring mig som stöttar, uppmuntrar, lyssnar och ger mig en positiv energi. En sådan människa i mitt liv är min älskade make Kjell. Jag är oerhört glad och tacksam att har kunnat dela denna resa med honom. Han har gått bredvid mig i alla svåra stunder och förtvivlan. Han har trott på mig även när min tro var som svagast och gett mig all sitt stöd. Det låter nog konstigt men någonting positivt i denna hemska sjukdom är att cancer har gjort vår relation starkare och fört oss ännu närmare till varandra. Vi är mer varsamma och mer rädda att förlora varandra, vi vet vad vår relation har betydelse och vad vi har gått igenom…

En trogen vän som har gått bredvid mig på min resa är min 12-åriga Alaska malamute, hunden Lex. Han har varit en tröst och trygghet i alla lägen. Han är den som lyssnar och förstår… Han är ett mycket trevlig sällskap för mig på mina dagliga skogspromenader. Varje gång när jag har kännt att jag inte orkar, har han påmint av sig och man orkar lite till…

För mig är betydelsefullt att vistas i ställen där jag kan vara med mig själv och koppla av, samt fylla själen och kroppen med ny positiv energi. Efter min insjuknande i cancer känner jag mer och växande behov efter det. För mig är detta stället naturen. Att vistas i naturen och ta en skogspromenad är en naturlig del av min vardag, det jag längtar efter. Att krama ett träd ger mig goda krafter och jag känner mig ett med naturen. Att se det vackra i naturen, alla årstider, alla vackra färger, skiftningar och ändringar är så underbart. Att se all växtlighet komma fram och sträcka sig under snötäcket på våren, att se en blomma som öppnar sig när solljuset kommer fram, att höra fåglarna kvittra och vinden susa i trädtopparna - detta är ständig påminnelse att livet går vidare och det är värt att leva! Vilken underbar värld vi lever i!

Jag älskar också att vara i min trädgård och syssla med trädgårdsarbete. Att så och sätta händer i mullrik gjord på våren… Att plantera och ge omsorg, att se hur från ett litet frö kan växa fram en vacker blomma, en smarrig sallad eller smakrik grönsak är så underbart att följa!

En annan sak som jag inte kan leva utan och som ger mig glädje och positiv energi i livet är musiken. Jag kan inte en enda dag leva utan musiken - detta är lika viktigt som att andas för mig. Sången och musiken har alltid haft en viktig plats i mitt liv och följt mig redan när jag var barn. Så länge jag minns tillbaka har jag alltid trallat runt. Instrument som jag lärde spela och som har varit min trogen vän genom åren är fiol. Musiken har haft även lekande krafter för mig i min kamp mot cancer. Att kunna uttrycka känslor, både sorg och glädje genom musiken är mycket lättare när orden inte räcker till. Genom att sjunga och musicera tillsammans kan man både få mycket glädje och sprida glädje till andra! Delat glädje är ju dubbel glädje.

Att gå genom en cancerresa är mycket tufft och eländigt. Men det finns även ljusa sidor i det! På min cancerresa har jag träffat många underbara och engagerade människor- undersköterskor, sjuksystrar, läkare, kuratorer som har gjort sitt jobb med hela hjärtat. Genom denna sjukdom har jag lärt känna vem mina närmaste vänner är och vem jag kan dela med. Jag har också hittat nya vänner genom bröstcancerföreningen I Rosa Rutor. Underbara tjejer som har gott igenom en likadan resa, vänner som förstår och man kan dela med. Dela både sorg och glädje, vänner som man kan skratta med och ha roligt tillsammans.

Att leva med cancer har gjort att jag är mer tacksam för livet och värdesätter allt det som jag har i mitt liv. Jag känner mig rik genom att ha en underbar familj, min underbara make, mina underbara söner, mina vänner både i Sverige och i Estland, mitt fina hem. Jag är lycklig och nöjd med det som jag har och saknar inte det som jag skulle haft.

Att se all växtlighet komma fram och sträcka sig under snötäcket på våren, att se en blomma som öppnar sig när solljuset kommer fram, att höra fåglarna kvittra och vinden susa i trädtopparna - detta är ständig påminnelse att livet går vidare och det är värt att leva! Vilken underbar värld vi lever i!

Min citat till min kalendersida lyder följande och är mitt motto i livet:

Att vara stark är
att tänka om när du möts av motgångar
att se möjligheterna i det som verkar omöjligt
att kämpa trots motvind och låta den bli en utmaning

Malins berättelse. 🌸

Hej, Malin Haller heter jag, är 40 år och bor i Ronneby tillsammans med min make Kristian och våra tre underbara barn, Anton 16 år, Gustav 14 år och Rebecca 12 år. Till vardags jobbar jag som produktutvecklingschef på AlfaLaval i Ronneby.

Min första rutinmässiga mammografi, måndagen den 3/10 -16: ”Ta av dig kläderna igen, jag behöver ta en ny bild på ditt vänstra bröst” säger sköterskan på Mammografin. Vi småpratar lite under tiden och jag märker att hon är stressad, hon upplyser mig om att hon har 4 minuter per patient och jag inser att jag försenat hennes schema.

En vecka senare kommer brevet som säger att nya bilder behöver tas, många tankar far runt i huvudet. Dagen kommer för ny screening. Jag kliver in i rummet och möts av två läkare och två sköterskor och inser först då att det här är något som är fel. Efter screening blir det ultraljud och biopsier. Är något chockad när jag går därifrån… det va ju bara en bild som skulle tas. Kommande en och en halv vecka är en mardröm, ovissheten är den värsta och jag målar upp det värsta scenariot. Många tankar som far runt i huvudet och det är svårt att sova.

Torsdagen den 3/11 -16 får jag min dom; ”Du har cancer, det finns en elakartad tumör i ditt vänstra bröst. Vi har planerat operation redan på måndag”. Jag minns hur hela rummet gungar till och jag vänder mig mot Kristian och det jag får fram är bara ”Det skulle ju inte sluta så här”. Den fruktansvärda panik, ångest och hjälplöshet som infinner sig är obeskrivlig. Samma dag som jag fick mitt besked köpte jag julklappar för att förbereda, jag väntade mig det värsta och att jag inte skulle ha krafter kvar vid jul.

Måndagen den 7/11 -16: Jag upplever förberedelserna otroligt smärtsam och jag gråter då jag rullas in i operationssalen, narkossköterskan försöker muntra upp mig men vad ska hon göra…. Tumören tas bort samt s*x stycken lymfkörtlar i armhålan.
Nu börjar nästa väntan på analysen av tumören och lymfkörtlar. Ovissheten och ångesten är värst, jag är som förlamad på dagarna och kan inte sova om nätterna. Tårarna tycks aldrig vilja ta slut.
Torsdagen den 17/11: Återbesök hos kirurgen och jag får världens bästa present: Ingen spridning till lymfkörtlarna och cancer är borta, endast strålning återstår! Är glad och otroligt lättad över beskedet men det är svårt att känna lycka då stressen och pressen man utsätts för förlamar en.

Den 14/12 -16 påbörjar jag min strålning i Växjö och den pågår 5 veckor framåt till 19/1 -17. Jag klara mig hyfsat bra från strålningsskador men huden blir otroligt skör och åker av på sina ställen. Strålningen gör mig mycket trött och jag somnar nästan stående emellanåt.

Under hela min sjukdomsperiod har Kristian och barnen varit mitt stora stöd. Mina föräldrar och syster har varit ovärderliga och då min syster är bröstsjuksköterska på kirurgen har jag haft en otrolig förmån att ställa frågor och få hjälp alla tider på dygnet. Vänner, kollegor och inte minst ”bröstsystrar” har också varit ett stort stöd.
Jag är tillbaka på heltid på jobbet men min ork och energi är inte tillbaka på samma sätt som tidigare och jag lever en dag i taget. Jag känner fortfarande en ömhet i bröstet, troligen på grund av lymfvätska som ligger kvar och jag har domnings-känsla ut i armen. Har fått fina strumpor till min arm som jag använder dagligen för att hålla lymfödemet i schakt. Under min förhållandevis korta sjukdomstid har jag upplevt att bröstcancervården i Blekinge är oerhört professionell det som däremot förvånar mig är eftervården. När sjukdomen medicinskt är borta så finns såren i själen kvar, något som är så svårt att ta på och som behöver tid att läka.

En cancerdiagnos ställer hela ens tillvaro på sin spets och det som förr varit så viktigt är inte så viktigt längre. Cancern har lärt mig att njuta mera av livet och inte ställa så stora krav på mig själv. Jag är mycket snällare mot mig själv idag och jag njuter mera.

Mitt citat till kalendern kommer bli ett citat som jag fick av min väninna Lotta när jag blev sjuk och det blev lite av ett mantra när man frågar sig varför just jag… ”GOD GIVES HIS HARDEST BATTLE TO HIS STRONGEST SOLDIERS”