Sjuklingen Dahlbeck

Vilka häxor det finns inom vården och omsorg./

Jag är ledsen, ledsen över att jag fått sådan nedbrytande vård. Där en chefsöverläkare och sjuksköterska systematiskt brottat ner mitt mående och jag är på en annan nivå nu.

Det är väldigt tråkigt.

Men är man inte tillräckligt frisk för att jobba, så ska man väl heller inte må bra.

Men jag tycker att så här dåligt borde de väl inte rehabiliterat mig till.

Jag får kämpa varje dag för att överleva. Vissa dagar är bättre, andra är sämre.

Men jag är beroende av vissa rutiner i vardagen och kan inte göra något utom det. Det är förkastligt.

Jag ser ingen ljusning, bara mörker.

Men jag är mycket levnadsglad, har gått ner 10 kg i vikt och ser vissa hopp med framtidstro.

Drömmarna har jag fått rasera, men jag börjar så sakta se andra drömmar och mål som jag inte hade en aning om att de fanns när jag studerade.

Det kan vara guld värt.

Men jag var mellan 35 år-47 år när jag fick Pelle plutt och monstret chefen Erik. Räddade de mig? Det är det de vill utge sig ifrån att de gjorde. Jag tyckte de försvagade mig. Testade konstig medicin, mådde sämre för att dras in i "dödens teori".

Jag har aldrig upplevt något liknande. Jag trodde inte sådant här fanns. Men det beror väl på min okunskap och att jag inte studerat på universitet.

Med mina nya mål ser jag en strimma hopp. Hopp som ingen ska ta ifrån mig. Ett hopp som vuxit fram och trots att jag blivit helt ensam nästan, jag var en sällskapsperson innan, så måste skeppet framåt.

Trots ständiga hinder, motgångar, för enkel vardag och fattigt leverne.

Jag ville mer med livet, men motgångarna blev för många.

Trist, men när det blir fel får man tänka om, tänka rätt och se framåt med nya förutsättningar.

Man är lyckligt lottad. Man har mat för dagen, kläder och ett uppehälle. Det kunde varit så mycket värre. Man kunde bott på boende. Man kunde haft det sämre ekonomiskt, sämre stöd runtom.

Man har det ganska bra trots allt. Trots att man ligger i fattigmans kategori.

Imorgon ska jag till tandläkaren. Tänderna har blivit gula. Men jag har fått ett blått kort. Så det kostar lika mycket som om jag haft ett grönt kort. Super.

Det blåa kortet finns för oss funktionshindrade. Än en gång, super.

Hettan har dragit sig över Malmö. 35,1 grader mätte det nya värmerekordet igår. Sanslöst. Och i morse blixtrade det över samma himmel. Tänk vad det kan svänga. Men, men nog om det.

Det är badväder, men jag ligger i sängen. Sjuk ska Sjuk vara.

Sverige spelar VM i USA i fotboll. Det går bra än så länge. Får se hur långt det kan gå i turneringen för dem. Den turneringen, och vädret, har väckt mina hjärnhalvor till liv. O la la. Sämre har det varit.

jag har så sakta börjat kunna röra mig igen. jag hade kramper, jag hade ont i ryggen, ben armar och leder. Detta har minskat.
Medicinen: fysioterspeut.
jag har dessutom gått ner 9 kilo.

Mina lår bränner, min fot gör ont. Jag är öm i hela kroppen. Svårt att böja mig och har tonsiller influensa.

Men det kunde varit värre.

Så har jag gått ner 5 kg. Till måttliga 156 kg. Vägde 161 kg ett tag. Känner mig mer rörlig nu. Skönt att inte ha så mycket fett att bära på. Nu ska jag bara fortsätta på den inslagna vägen.

Har problem med andningen. De ville att jag skulle ha en syrgasmask på natten. Jag tackade nej. Dumt. Jag har dessutom slem hostar och är förkyld. Jag ska omvärdera detta.

Jaja, det är promenad genom stan på måndag. Sjukersättning om 12 dagar. Gött mos. Ska inte förköpa mig för mycket innan bara, hoppas jag. Är ju skyldig min mamma över 2000 kr och mer lär det bli.

Som tur är får jag 9000 kr över efter räkningarna är betalda på sjukersättningen.

Lite hit, lite dit...

Nu önskar jag alla sjuklingar glad nationaldag. Det blir inte bättre än så här.

Var på öppenvården i tisdags, årskontroll. Gick väl sisådär. Har ont eller ömmar över hela kroppen. Har lite andningssvårigheter och sover på tok för mycket.

I måndags var jag hos fysioterapeuten. Cyklar och boxades lite. Bra övningar och en trevlig terapeut.

Men jag har problem med mitt sexliv. Det är inte mitt fel egentligen. Men ingen tar ansvar inom.vården. De bara utnyttjar mig lite istället.

Så vem ska man skylla på? Inte vet jag.

Människor på stan skriker istället. "Han ska dö där?" Jag får alltså inte flytta och jag ska dö i förtid menar de alltså?! Det är inte så skoj. Det betyder att vården totalt misslyckats med vården eller att ett fel begåtts. Detta och att de tiger, om dessa människor som skriker detta har rätt, för det vet man inte.

Nä. Jag är för naiv. För man behöver ju inte tro på dessa människor.

Jag vet inte vad jag ska tro?!

När jag var som ensammast, när mådde som sämst satte de in rösterna. Det, och i sin tur, ont i magen, gör att jag börjat prata för mig själv. Något jag ser som något som är annorlunda med mig.

Alltså, rösterna, och mitt självtalande är inte normalt och accepteras av få i samhället.

Nu ska jag gå igen, till mottagningen. En promenad genom hela staden. 7 km. Har jag tur kan jag ta bussen hem.

Något som är lyckligt, om något är att jag ska få sjukersätning nästa tisdag. Så jag kan betala tillbaka allt jag lånat hittills. Från mamma och kronofogden...

Jag har fri månad i juni, så jag klarar väl mig precis i sommar med pengarna.

Varför är jag så öppen? Det var min pappa som lärde mig det. Han har sagt att han vill eller hade kunnat tänka mig att se mig med någon som malou eller annan prata om min sjukdom på tv. Han har sagt att man ska vara ärlig om sitt förflutna.
Att jag började skriva var en kombination av mamma o pappa. Men titlarna till böckerna kom i samarbete med mamma. I alla fall några stycken.

Så nu har detta schizot inte mera att säga för idag!

Väl mött!

Jag har valt bort ledsagning/boendestöd.
Detta är valfritt.
Men det verkar som om vården vill göra vad de kan med mig. Det får de inte. Jag har varit ett för lätt byte hittills. Jag vill inte sälja min själ öppet. Något privat liv måste jag få. Även om jag gått med på mycket hittills. Lättvindigt. För jag ville hjälpa. Detta utnyttjade vården till sin fördel. Förbaskat!

Jag gråter inombords, det syns inte men det känns.