Standing Deer

Fullmåne runläggning – Blåmåne
Othala · Laguz · Wunjo
1 juni 2026 – Blåmåne i Skytten

Arvet. Flödet. Glädjen.

Detta är en blåmåne, en sällsynt tid då energierna känns starkare och horisonten öppnar sig lite längre än vanligt. Under denna fullmåne i Skytten blir känslor tydligare, sanningen lättare att se och det som inte längre tjänar dig svårare att hålla fast vid. Det är en tid för att släppa taget, avsluta det som är färdigt och rikta blicken mot det som väntar längre fram.

Othala talar om arvet du bär inom dig. Det rinner i ditt blod, bor i dina ben och lever i de val du gör varje dag. Du är inte ensam på din väg. Du står på mark som förfäderna vandrat före dig och deras visdom finns fortfarande kvar i vinden, skogen och jorden under dina fötter. Kanske känner du dig dragen till vissa platser utan att riktigt förstå varför. Othala påminner oss om att våra rötter fortsätter att ge oss styrka även när vi inte ser dem.

Du kanske inte fick allt du hoppats på. Kanske finns det fortfarande saker som känns ofärdiga eller förlorade. Men livet har en märklig förmåga att återställa balansen över tid. Det som är menat för dig finner ofta sin väg till dig när tiden är mogen.

I mitten av läggningen står Laguz, vattnets runa. Vattnet bryr sig inte om våra planer. Det flyter runt hinder, finner nya vägar och fortsätter framåt. Under denna fullmåne är budskapet enkelt: sluta kämpa emot det som vill röra sig. Släpp taget om det som håller dig tillbaka. Låt gamla känslor, gamla berättelser och gamla rädslor sköljas bort i månens ljus. Var tydlig med dina intentioner, men försök inte kontrollera varje steg. Floden vet vägen till havet.

Skytten förstärker denna energi. Någonting inom dig vill växa, upptäcka mer, resa längre och se vad som finns bortom nästa horisont. Fullmånen belyser inte bara vad som behöver släppas, utan också vad som kallar på dig från framtiden.
Ur detta flöde föds Wunjo, glädjens runa. Inte den glädje som kommer av att få mer, utan den som uppstår när du lever i samklang med dig själv. När du hedrar ditt förflutna utan att fastna där. När du följer livets flöde istället för att kämpa emot det. När du vågar gå din egen väg.

Ta ett djupt andetag. Släpp taget om det som tynger dig. Fira hur långt du redan har vandrat. Låt arvet bära dig, låt flödet visa vägen och låt glädjen fylla ditt hjärta.

För när du hedrar dem som gått före dig, följer livets ström och väljer att vara fullt ut dig själv, då minns själen sin sanna kraft.

Den största friheten är att vara den du verkligen är.

Standing Deer

Orden som växte fram i skogens tystnad

Under mer än ett år har jag skrivit i tysthet.
Många kvällar efter jobbet. Många tidiga morgnar. Många timmar ute i skogen med anteckningsblock, tankar och frågor.

Ibland har jag undrat om jag någonsin skulle bli klar.

Nu börjar jag äntligen se målet.

Två böcker kommer att publiceras i sommar.
Den första handlar om healing, skuggarbete och chakrasystemet, berättat genom den svenska naturen och de djur som blivit mina lärare längs vägen.

Den andra heter Love Letters to Grandmother Moon och är en mer personlig bok om månens cykler, livets rytm och den visdom som finns i att leva närmare naturen.

Båda böckerna kommer att ges ut samtidigt på både svenska och engelska, vilket har gjort arbetet både större och mer utmanande än jag först trodde.

Det har varit en resa fylld av tvivel, lärande, inspiration och hårt arbete. Men framför allt har det varit en resa hem till mig själv.

The picture is of Marions hand.
— Standing Deer

Kom hem

Kanske är det naturen, kanske är det Oden, eller kanske är det våra förfäder.

Men någonting kallar på oss.

Kom hem igen.

Minns ett hälsosammare sätt att leva.
Ett där tiden rör sig långsammare och där vi minns att vi är en del av ett nät som är större än oss själva.

Där vinden, regnet och solskenet fortfarande betyder något.

Där vi känner tacksamhet för livets små mirakel.

Med Ricchariy-Andean Art – Jag är ett av hens största fans! 🎉

Feathers in the Grief

Grief is love that still remembers.
Love that still reaches out into the silence,
to a brother that never speaks,
still expecting his voice, his touch,
his massive laughing presence.

We often think grief is something broken inside us.
But I think grief is love that has lost its place to land, in the longing for a brother.
Like a river searching for the ocean,
the heart keeps moving toward someone
who is no longer standing where they once were.

The strange thing is that the love itself does not disappear. It changes form. It becomes fond memorys.
Prayer.
Longing.
Tears at strange moments.
A chair left empty.
Feeling his kindness holding something he gave me.

Still his name is spoken softly into the dark.
He was taken very early.
He was so different than most
and completed his job here on earth quicker than others.

Somtimes when the grief becomes overwelming,
he gives us a feather to show that he is with us.
To lighten the load when grief feels so heavy.

In all the joking, arguing and picking,
there was always love.
And real love was never meant to vanish quickly.

— Standing Deer

Just a Dragonfly

If you had only one day to live, how would you spend it?

The dragonfly lives for today.

I open a window and light two candles. It’s hot inside on this summer evening. The air is still. I sit at my kitchen table facing east, letting the cooler air drift in.

A dragonfly appears at the open window and looks straight at me.

“What do you want to say?” I ask.
It doesn’t answer.
It flies away.

The candles burn and I burn a little white sage. To my surprise, the dragonfly returns, hovering just outside the window, watching me again.

Why? I ask.

Then it occurs to me that maybe I am thinking too much with my head, while the dragonfly is sensing with its heart and reaching straight into the higher vibrations.

Maybe it feels the energy I am inviting in. The intention I am sending out.

The dragonfly hovers like a tiny drone at the edge of my open space, tuning itself to the vibrations coming from my kitchen.

Even with its tiny brain, it can feel the vibrations of higher energies, meeting them through deep feeling. All of this feels part of something ancient and difficult to understand.

Its delicate wings seem to speak through vibration, resonating with the same frequency I am working with.

In nature, I feel the dragonfly belongs to the energy of the crown chakra, the energy above the head connected to spirit, light, and the great mystery beyond the self.

Just like the mountain spirits I tried to call in that day. Like the eagle. The deer. The snake. The bees.
Nature is woven together in an energetic web.

We only need to remember how to feel our way back into these higher vibrations.

The one day this dragonfly had to live was spent with me.

For that, I am grateful.

— Standing Deer

Snake!

“Snake!” she cried, but I no longer fear his thrusting bite, nor do I fear death. Hear her voice, its the same lady that crys witch!

Who was the man that taught us to fear the snake?

Was it because he persuaded Eve to bite the apple? Or was there something about the snake that could never be controlled? Something ancient. Something wild. Like the untamed feminine itself.

Always slithering away from the warmth of the sunlight into a dark crevice, between worlds, where shadows long to be seen and old skins are left behind.

The snake has always carried mystery. Transformation. Death and rebirth. The shedding of old skin.

Soon enouph now this body will return to the earth, while the spirit walks onward through the great mystery. To be born yet again.

Pain might wound the skin, but it cannot swallow the soul.

Even in darkness, something old still sheds, still transforms, still remembers the way home.
Like the snake, we pass through suffering, through death, through rebirth.

And somewhere beyond fear, a new skin waits beneath the old.

So I say to the woman who cries “Snake,” do not fear the bite. Fear the old skin that doesn’t shed.

— Standing Deer