FeelWell Västerås

En spänd käke håller mer än ord tillbaka. Den håller andningen gisslan och kroppen faller långsamt inåt.

Käken är inte ensam. Den talar samma språk som diafragman och bäckenbotten. Samma nervsystem. Samma vävnader. Samma inre landskap.

När käken biter ihop tappar andetaget sin djupaste plats. Diafragman stannar högt. Bäckenet svarar genom att hålla. Ryggen ger upp sin längd.

Det som ofta kallas dålig hållning är i själva verket en kropp som inte längre vågar släppa taget.

I kraniosakral terapi möts detta på ett annat plan. Inte genom att korrigera utan genom att lyssna.

När nervsystemet får uppleva trygghet kan käke, nacke och kranium börja mjukna. När spänningar släpper i de kraniosakrala strukturerna får vätskor åter rörelse.

Lymfflödet är beroende av just detta, rytmen, andningen och vävnadens förmåga att ge efter.

En spänd käke skapar en kedja, ytlig andning, ett stumt centrum, ett trögt flöde, en kropp som bär mer än den orkar.

Med en låst käke faller kroppen fram. Bröstet sjunker. Nacken sträcks mot skärmar och krav.

När käken får vila sjunker andetaget. Bäckenet hittar sitt stöd. Lymfan får hjälp att röra sig. Ryggraden minns sin längd.

Att dra bak axlarna löser ingenting. Det är att be kroppen hålla ihop det som egentligen vill bli hållet.

Förändring börjar inte i hållningen. Den börjar i nervsystemet. I kraniosakral terapi, där vävnader får släppa. I käken som inte längre behöver bära allt.